I dag har vi haft en av de där fullkommligt underbara dagarna, som bara händer när man bor så nära Paradise som man kan komma! Det har varit varmt och skönt, inga sydvindar och underbar blå himmel. Vi har tvättat bilen, tvättat utemöblerna (de blir GRÖNA här, av alger), gått en skön promenad in the bush med Hossen, ätit god kyckling med pommes, och ett gott svalt vitt vin till det.  Lilleman har skruttat runt med tusen frågor som driver mamma och pappa till galenskap, men det är ok en dag som denna.

Efter en lång vinter, känns detta verkligen som heaven on earth. Och dessutom vet vi att det är mer att vänta. Det här är liksom bara början. Det är då jag älskar att bo i New Zealand. På sitt sätt är det skönt med vintern, för då kan man uppskatta det som nu kommer. Om vi hade det så här jämt, så skulle det ju inte vara lika skönt!

Bunny har flyttat ut till sin sommarstuga, och det tycker hon visst är helskönt! Hon bryr sig inte ens om Hossen som sniffar runt buren. Om någon vecka ska vi sätta nät runt en större bit, så hon kan göra sina Jinxz, eller vad det heter på svenska. Hoppar högt och liksom skvätter ut med bakbenen, det ser himla kul ut! Hon gillar maskrosor, så det är ju bra!

Livet är, overall at the moment, ganska skönt! Ha det gott i gamla Svedala! Kram på er

Hepp!

Skatan Maggie har flyttat hemifran. Hon har flyttat hem till en annan ska…ops, till en kompis skulle det vara De trivs alldeles utmarkt tillsammans, Maggie sover visst pa henne och sen far hon hanga ute i traden i sin bur pa dagarna, tills hon kan ta sig fram for egen maskin.

Men sag den frid som varar… Straxt innan Maggie flyttade, sa kom maken hem med nasta lilla hittedjur. En liten vit hund, sisadar 3-4 manader, bullterrier korsad med gud vet vad, troligen pittbull… Vi har annonserat pa natet, och haft stora lappar uppsatta over omradet vi bor i, men ingen har hort av sig. Sa pa fredag ska hon fa flytta till SPCA, det stallet som vi adopterade Hoss fran. Vi kan inte behalla henne, det blir lite val mycket med tva hundar och dessutom ar Hossen lite moloken over den dar lilla pesten som snor hans mat, snor hans stol, overhuvudtaget domderar runt i hans numera hemtama tillvaro. Och lilla Bunny har lite svart for henne med, hon far ju inte hoppa runt lika mycket nu nar Snow har gjort entre. Sa det far bli nagon annan som tar hand om det lilla livet, och jag tror sakert hon far en bra familj. Hon ar valdigt charmig, och verkar vara ratt smart med. Konstigt att ingen saknar henne, tycker jag.

For ovrigt undrar jag om inte alla julbebisar borde vara fodda vid det har laget? Det draller in kejsarsnitt natterna igenom, fortfarande. South Auckland har redan en av de allra yngsta befolkningarna i Nya Zeeland, och inte lar den bli mycket aldre nu.

Jag borjar langta efter semester nu. Roll on end of january, sager jag bara! En hel manad utan sjukhus (hoppas jag)! Kanske blir det ett litet talt, och lite camping da. Det skulle vara ratt kul, aven om jag inte ar overfortjust i taltliv. Men det har ar ju ett land dar det kan passa bra, tror jag. Far bara se till att ta med mig en Robocan, sa de forb… sandflies lamnar mig ifred. De ar ju pa hugget igen, sma elaka ettriga saker som alskar mina ben! Ingen fara for nagon annan sa lange jag ar dar! Jag forsorjer halva insektssprayindustrin har, behover liksom bara ga ut till brevladan sa ar de pa mig.  Undrar om man kan spraya grasmattan med nagot sa de dor de sma elandena? Tips mottages tacksamt!

Sa har da menageriet utokats ytterligare… Vi har numera en liten skatunge som inhysing i vart hus. Min man ar den mest blothjartade nar det kommer till smattingar som rakar illa ut, och visst maste ju just han fa syn pa den lilla ungen nar den just skulle bli anfallen av Stora Stygga Katten. Och visst maste just han radda lilla livet… Sa nu ar vi med Magpie Maggie (vet inte riktigt om det ar en hon eller en han).

Detta lilla liv har genast funnit sig tillratta med oss, kliver med stolta steg runt och ater gladerligen kattmat fran spruta ratt i gapet. Fagelstackarn ma vara liten, men gapet ar desto storre, kan man lugnt saga. Men den har ungen ska i alla fall flytta hemifran Sa Fort Den Ar Flygfardig!!! Igar lyckades den vingla upp i gardinen, sa det star inte pa innan henom ska provflygas utomhus, tycker jag Det sags ju att de kan bli ganska tama de dar rackarna, vi far val se om den vill hang around aven i frihet…

Vi har for ovrigt 4 sma duvungar pa gang, eller agg i alla fall. Det ar var i New Zealand, ungar, bade manskliga och djurliga tycks fodas i en oandlig strom just nu. Dessutom regnar det buckets, aven om det ar ratt varmt, sa allt ar val som det ska antar jag.

Snart kommer Chriscos, och sen ar det Jul!

Hepp!

I morse vaknade vi till en alldeles riktig tsunamivarning har i kiwiland. Det var inte kul alls. Det tog nagon timme innan vi visste att vi var hyfsat sakra, den har gangen. Nar den nadde var kust, var den bara liten, och dessutom sa var det som tur var low tide, sa ingen skada skedd. Men det kandes lite overkligt dar, for nagra timmar. Jordskalvet som utlost den var 8.3 pa skalan, det ar ratt rejalt det. Kvallen innan hade vi ett formidabelt askvader, kanske var det en slags forvarning. Men som sagt, ingen fara pa taket har.

Varre var det for vara brothers and sisters pa Samoa. Runt ett 20-tal doda an sa lange, sags det. En av mina vanner har pa jobbet har mist en narstaende, storre delen av den by hon kommer fran blev forstord. Tragiskt.

Tand ett ljus for offren, det ar mycket oroligt i var region just nu. Floods  och skakningar, och nu da aven tsunami.

Sa run for the hills vid behov!

Den har maste ni bara lasa! Pa tal om det har med akta makar o s v Las hela bloggen forresten, den ar Kanonbra!

For ovrigt ar jag trotter och orkar inte blogga sa varst. Vartrotthet tror jag det kallas. Det gar val over framat sommaren.

Hepp!

Lilleman som ju var familjens dramaqueen, har nu gatt in en fas dar INGET, absolut inget ar nagot problem. Och skulle det vara ett problem, ja se da har han losningen i ett nafs.

Jag satt haromdagen och beklagade mig over att vi inte har nagon bil for tillfallet. Da upplyste han mig raskt om att det var inget som helst problem, for det var massor med bilar parkerade hela dagarna utanfor hans dagis, det var bara att forse sig! Han upplyste aven sin far haromdagen, att om vi ville ha mer pengar sa var det val bara for mamma att borja jobba pa en bank..

Hujeda mig, de dar generna har han inte fatt fran mig i alla fall! Jag tror det ar dags att borja trycka lite mer pa det dar med Mitt och Ditt…. Att lara sig dela med sig i all ara, men kanske han gar lite over styr dar

Vi ar nu inne pa varens tredje dygn, officiellt! Och om tre veckor intraffar daylight savings. Det kanns lite hoppfullt igen. Kanske vander vinden snart, och vi far en varm nordvind i stallet for den har lite bitande sydvinden. Solen varmer skont pa lilla balkongen pa baksidan, Hossen ligger utstrackt i solen pa dagarna, och Bunny hoppar fram till ranchslidern och stracker ut sig langs golvet. Faglarna kuttrar vilt, snart ska vi lagga ho i redena och vanta pa ett eller annat par med agg.

 Jordgubbsplantorna har borjat vaxa, till och med nagra blommor i dem sag jag harom dagen. Maste ut och grava runt dar, for Hossen har lekt tradgardsmastare, eller snarare tradgardsmarodor under vintern, och fixat lite egna hal att plantera ben i… Rabatten med pelargoner behover en djupdykning den med, de har borjat knoppas igen. Och passionsfrukten maste klippas ned till en mer sansad storlek. Och sa ar det snart dax att fundera pa vilka fron jag ska dra upp, ska nog hysta till med lite mer blommor i ar tror jag. Men apelsinbusken ska fa vara ifred i ar, den stackarn har varit tillrackligt utsatt for sekatoren de senaste aren.

Sa kan man fundera nar det ar var i luften pa Nya Zeeland… For ratt vad det ar kommer sommaren att anfalla med full kraft, och da orkar man just ingenting mer an att njuta av varmen tills man borjar pusta och frusta over den

Det finns saker som ger perspektiv på livet. Det här är en http://livsglimtar.wordpress.com/2009/08/24/yes-nu-blir-det-av-organoperationen/ . Jag hoppas att den dagen jag hoppar av karusellen så finns det fortfarande något som någon kan ha användning av. Levande donatorer är fantastiska tycker jag, så modiga. Och det är även mottagaren, för det är en lång process att acceptera också, inte alltid så lätt och självklart som det kan tyckas vid första anblicken.

Jag har sett en del organdonationer som skett efter att donatorn är avliden, hjärndöd. Det är en lite bisar  situation. Först ger man allt för att rädda personen i fråga, sen när hoppet är ute och familjen samtyckt till donation, så sätts andra sidor in. Alla droger måste vara utsatta och ute ur kroppen, rätt temperatur måste upprätthållas, två tester för hjärndöd ska göras med visst mellanrum för att vara absolut säker på att personen i fråga verkligen är hjärndöd. Tro mig, det är inga nådiga tester som görs, och för mig finns inte minsta tvivel om att när de genomförts korrekt finns inget liv kvar.

Jag är själv för donation, skulle gladerligen donera både mina egna och även mina barns organ om jag, gud förbjude, skulle komma i den situationen. Men jag har full respekt för de som är emot. Det är först av allt en fruktansvärd situation för de anhöriga (pratar om död donator nu, inte levande). Och just därför är det så viktigt att man tar ställning för eller emot, och skriver ned det någonstans.

I dag kan man ju ansluta sig till donatorsregister, och det är gott och väl, men jag tror det är ännu viktigare att prata med sin familj om vad man vill. Det är inte helt självklart att anhöriga är med på noterna i en krissituation, och det är ett väldigt stort beslut att ta då. Speciellt om man inte är helt klar över vad den avlidne vill. Man kan ju säga att läkaren som ska ta beslutet bara har att rätta sig efter donatorsregistret, men fullt så enkelt är det inte. Läkaren är ju människa också, och att stå emot anhöriga som i förtvivlan sätter sig emot donation är ingen sits någon vill befinna sig i.

Det finns många sidor av det här. Jag ser det som att den som donerar ger nytt liv och nytt hopp till en medmänniska och den som tar emot en donation ger en livet en chans, tar på sig ett ansvar som är väldigt stort, för både sig själv och för donatorn. Det är en akt av osjälviskhet för både mottagare och donator, båda har en ödmjukhet inför livet och de är beredda att ta det. Det är stort, väldigt stort av båda.

Det finns inget som är lätt i den här frågan, men att tala om för sina nära och kära  vad man vill, är det allra viktigaste. Det är (oftast) de som ska sitta i en situation de inte vill vara i.

Skaffa information om donation, ta ställning för vad just DU vill, och prata med någon som står dig nära, bara då kan du vara någorlunda säker på att det du känner och vill verkligen händer den dag du inte kan säga något mer.  Död är lika naturligt som liv, någon klok människa sa en gång: Vi skall alla den vägen vandra! Tag vara på din innersta övertygelse, och låt den leva efter livets slut.

There will never be anyone else in my heart. I married you on that day in early spring 6 years ago. And to me, marrige is for better or worse. In health and in sickness. Until death do us part. Once in a lifetime. We have been there, done that. If I could only reach out to you…  If my heart could only give you what you need. Need to be a whole person, need to get a whole life. If I could give you what you need, ever… But I have only been here for such a short time.  I can not give you back what you have been through. I can not give you your life back. I can only do so much. I cry out for you, I try to reach you, our life together. You and me. The souls that reached out halfway around the world. How did we ever find each other?

I cry. I cry for you and me. Two lifes, united in love. What chance do we stand? Six years along the way, one of us used to a life in lies, one of us used to a life where you just get on with it. Where are we ever going to find a path together?

I love you. I want to give you just a little bit of what you have lost. I want to show you what life should be about.  I want you in my life. I want you to be my husband. The feelings I had for you when we met on the net, and when we met on Auckland Airport, and when we married… all the time we have had, that is you and me. When you make my sandwiches for work, when you make my coffey at 3 in then morning, that is you and me. When we dig in the garden to grow veggies for the summer. That is you and me.

You and me. That is how it was supposed to be. Where are you now? I dont want to settle for half of you. I want all of you. We got nobody else. Neither you, nor me. It is you and me, against the world. Raising down the razorblade called life, smelling the south end of a northbound camel… You and me, and nothing else. Meet me halfway please….

In my heart, is you.

Sa har da den forut omtalade referen-dum avslutats. Det var 54% som rostade, och av dem ville 88% att lagen skulle tas bort. Man vill alltsa att det ska vara legalt att aga barn i det har landet. Eller…. 54% ar ju faktiskt bara lite drygt halva befolkningen, och tar man bort de 12% som vill ha kvar lagen, sa ar det ju lite missvisande nar man fran den ”vinnande” sidan slar sig for brostet och hojtar om att nu minsann, nu maste lagen andras!!!

Jag kan inte annat an skaka pa huvudet over detta, hur korkade kan folk vara egentligen? Dagen innan omrostningen avslutades rapporterades om annu en 3-aring som misshandlats och dott. Det hander om och om igen, hela tiden.

Tyvarr handlade nog inte omrostningen egentligen om smacking, mer om att folk inte vill bli ”tillsagda” vad de far eller inte far gora med sina barn. Ingen big brother mentalitet har inte! Men om de tittade lite narmare pa sig sjalva, sa kanske det skulle vara battre att jobba for en attitydforandring mot barn, istallet for att driva igenom en san har omrostning som fick kritik mot fragestallningen redan innan folk hade ens borjat rosta.

Fragestallningen var ”Should a smack as part of  good parental correction be a criminal offence in New Zealand?” Det blir ju lite konstigt det dar, for det forsta sa AR det kriminellt, det gallde inte att rosta om huruvida det skulle inforas en lag eller ej…. Och nar man satter good parental och criminal offence tillsammans pa det dar sattet, sa har det ju en viss psykologisk effekt. Ungefar sa har: Jag ar minsann en bra foralder, och jag vill inte bli betraktad som kriminell bara for att jag tar ungen lite hart i armen.

Men det ar ju liksom inte precis det det handlar om. Det handlar om att pa sikt skapa en forandring i samhallet, som gar fran vald och mot mer respekt for andra manniskor. Vald ar ett stort problem har, storre an vad jag misstanker att Nya Zeelandarna sjalva vill se. Det har landet vill ju framstalla sig som ett familjevanligt land, ett land dar det ar enkelt att leva som en familj, och dar det mest ar outdoor lifestyle and green pastures som galler.

Visst ar det till stora delar sant, men det finns en annan sida av myntet med, en som man inte garna talar om. Den sida som visar stora problem med olika gangs som terroriserar omgivningen, problemet med att mer an 20% av skolungarna gar till skolan utan frukost i ett land dar det inte finns gratis skolmat till lunch, problem med oisolerade ouppvarmda hus, som skapar en inomhusmiljo med mogel och annan skit under vintern. Trangbodda familjer dar olika infektioner florerar ohejdat. For inte lange sen hade vi utbrott av meningitis, den hjarnhinneinflammation som man faktiskt latt dor av, for tillfallet ar det masslingen som harjar vilt. Nar det har intraffar sa drar man igang vaccinationskampanjer, och det ar ju bra, men i botten ligger anda en okunskap om vad barn behover for att vaxa upp till vettiga vuxna. ”Jag vart aldrig vaccinerad, och jag har minsann aldrig varit sjuk – Jag fick minsann smisk nar jag vaxte upp, och se hur bra det har gatt for mig”.

Men kanske kunde man tanka ett varv till. Om man genom antismackinglagen kan forhindra att EN liten unge slipper bli ihjalslagen, eller ligga som en ”gronsak” for resten av livet, kan det inte da vara vart att ha kvar lagen och ratta sig efter den? Om den kan fa EN foralder att tanka sig for innan forsta slaget faller, kan det inte da vara vart att mitt ”privatliv” far sta tillbaks lite? De allra flesta ar goda foraldrar, och vill sina barn val, inget snack om den saken, men tyvarr ar det alldeles for manga har som betraktar sina barn som agodelar som man kan gora lite som man vill med. Och en attitydforandring maste ju borja nagonstans, sa varfor inte borja med den del som faktiskt kan radda ett litet manniskoliv.

Lite talande ar ju aven att det sen ett bra tag tillbaks pagar en ratt stor kampanj mot domestic violence, det ar inte ok att sla men det ar ok att be om hjalp. Dar skulle man ju kunna trycka lite pa att det har galler aven barnen, men den sidan tycks inte finnas alls.

Min man och jag hade en hel del diskussioner om barnaga nar vi fick lilleman. Och hur han an ma vara min gube, sa skulle han aldrig kunna forma sig att lyfta en hand mot mig. Nar jag da fragade honom hur det kom sig att det inte var ok att klappa till mig, men daremot lille sonen, sa vart han ganska lang i ansiktet. Han hade liksom inte tankt pa det pa det viset forut! Det ar det jag menar med attitydforandring.

Det finns dock ljus i morket, premiarministern Mr. John Key har inga som helst planer pa att andra lagen, oavsett utfallet. Det var tack och lov inte en ”bindande” omrostning, sa jag hoppas innerligt att han star for sitt ord och att vi kan lagga den har skiten bakom oss.

 Forresten har jag ”fluffat” till bloggen lite, for nu kommer VAREN snart!