Klockan ar halv fyra pa morgonen, och jag gick just och hamtade en (till) kaffe i fikarummet. Det ar tyst och lugnt i natt, annat mot i gar natt nar det var fullt os pa de langa knivarna. Nar jag vandrade dar genom den bla korridoren, sa tankte jag pa hur jag faktiskt kanner mig hemma har pa hospitalet. Det kanns tryggt att vandra runt har i natten. Till skillnad fran alla vara sjuka och deras anhoriga, sa ar det ju en plats i mitt liv dar jag liksom ska vara.

Nar jag forst kom till NZ, sa visste jag ju inte riktigt om jag skulle fa min sjukskoterskeregistrering, eller hur lang tid det skulle ta. Det tog nagra manader, narmare bestamt 8, innan allt var klart och jag kunde borja jobba. Jag hade ju sett sjukhuset, min man ar uppvuxen pa dess ”bakgard”, men det var inte dar jag borjade jobba fran borjan. Jag jobbade i nastan ett ar pa en sa kallad clinic, med elektiva operationer, och trivdes ratt bra. Men sen kom Lilleman till varlden, och jag ville tillbaks till nattskift och buzzen inom akutsjukvard. Och pa den vagen ar det.

Det ar konstigt kanske, men en plats som for de flesta innebar oro och annat elande, ger mig en kansla av trygghet. Jag jobbar till storsta delen sjalv, kan forstas fa hjalp fran opsyrrorna, men till storsta delen har jag bara mig sjalv att lita till. Och det trivs jag med. Jag ar lite min egen boss, och jobbar anda i ett team, lite av goda fran bada. Jag har tid att ta hand om mina patienter, kan lata dem vila ut lite langre efter operationen an vad som ar mojligt pa dagtid.

Det ar ofta fascinerande vilka fortroenden man kan fa mitt i natten, om man bara tar sig lite tid. Motet som sker ar ju sa kort, oftast bara 1-2 timmar, och i en ratt konstig situation for patienten. Kanske ar det darfor det ar bra att jag kanner mig trygg har. Jag ar lyckligt lottad som har ett jobb dar jag kan fa kanna sa, det ar inte alla forunnat.

Jag ar sjalv en pest och en pina som patient, sister heal thyself, det ar jag det. Sa jag kanner ofta stor beundran for mina patienter som ar sa modiga och later mig ta hand om dem, fast de inte kanner mig alls. Bara det ar ett fortroende i sig.  Som patient ar man sa utlamnad och sa forvantas man lagga sitt val och ve i en fullkomligt frammande manniskas hand… Det ar modigt det.