Blogg fran andra sidan-Land of the long white cloud

Sa har da den forut omtalade referen-dum avslutats. Det var 54% som rostade, och av dem ville 88% att lagen skulle tas bort. Man vill alltsa att det ska vara legalt att aga barn i det har landet. Eller…. 54% ar ju faktiskt bara lite drygt halva befolkningen, och tar man bort de 12% som vill ha kvar lagen, sa ar det ju lite missvisande nar man fran den ”vinnande” sidan slar sig for brostet och hojtar om att nu minsann, nu maste lagen andras!!!

Jag kan inte annat an skaka pa huvudet over detta, hur korkade kan folk vara egentligen? Dagen innan omrostningen avslutades rapporterades om annu en 3-aring som misshandlats och dott. Det hander om och om igen, hela tiden.

Tyvarr handlade nog inte omrostningen egentligen om smacking, mer om att folk inte vill bli ”tillsagda” vad de far eller inte far gora med sina barn. Ingen big brother mentalitet har inte! Men om de tittade lite narmare pa sig sjalva, sa kanske det skulle vara battre att jobba for en attitydforandring mot barn, istallet for att driva igenom en san har omrostning som fick kritik mot fragestallningen redan innan folk hade ens borjat rosta.

Fragestallningen var ”Should a smack as part of  good parental correction be a criminal offence in New Zealand?” Det blir ju lite konstigt det dar, for det forsta sa AR det kriminellt, det gallde inte att rosta om huruvida det skulle inforas en lag eller ej…. Och nar man satter good parental och criminal offence tillsammans pa det dar sattet, sa har det ju en viss psykologisk effekt. Ungefar sa har: Jag ar minsann en bra foralder, och jag vill inte bli betraktad som kriminell bara for att jag tar ungen lite hart i armen.

Men det ar ju liksom inte precis det det handlar om. Det handlar om att pa sikt skapa en forandring i samhallet, som gar fran vald och mot mer respekt for andra manniskor. Vald ar ett stort problem har, storre an vad jag misstanker att Nya Zeelandarna sjalva vill se. Det har landet vill ju framstalla sig som ett familjevanligt land, ett land dar det ar enkelt att leva som en familj, och dar det mest ar outdoor lifestyle and green pastures som galler.

Visst ar det till stora delar sant, men det finns en annan sida av myntet med, en som man inte garna talar om. Den sida som visar stora problem med olika gangs som terroriserar omgivningen, problemet med att mer an 20% av skolungarna gar till skolan utan frukost i ett land dar det inte finns gratis skolmat till lunch, problem med oisolerade ouppvarmda hus, som skapar en inomhusmiljo med mogel och annan skit under vintern. Trangbodda familjer dar olika infektioner florerar ohejdat. For inte lange sen hade vi utbrott av meningitis, den hjarnhinneinflammation som man faktiskt latt dor av, for tillfallet ar det masslingen som harjar vilt. Nar det har intraffar sa drar man igang vaccinationskampanjer, och det ar ju bra, men i botten ligger anda en okunskap om vad barn behover for att vaxa upp till vettiga vuxna. ”Jag vart aldrig vaccinerad, och jag har minsann aldrig varit sjuk – Jag fick minsann smisk nar jag vaxte upp, och se hur bra det har gatt for mig”.

Men kanske kunde man tanka ett varv till. Om man genom antismackinglagen kan forhindra att EN liten unge slipper bli ihjalslagen, eller ligga som en ”gronsak” for resten av livet, kan det inte da vara vart att ha kvar lagen och ratta sig efter den? Om den kan fa EN foralder att tanka sig for innan forsta slaget faller, kan det inte da vara vart att mitt ”privatliv” far sta tillbaks lite? De allra flesta ar goda foraldrar, och vill sina barn val, inget snack om den saken, men tyvarr ar det alldeles for manga har som betraktar sina barn som agodelar som man kan gora lite som man vill med. Och en attitydforandring maste ju borja nagonstans, sa varfor inte borja med den del som faktiskt kan radda ett litet manniskoliv.

Lite talande ar ju aven att det sen ett bra tag tillbaks pagar en ratt stor kampanj mot domestic violence, det ar inte ok att sla men det ar ok att be om hjalp. Dar skulle man ju kunna trycka lite pa att det har galler aven barnen, men den sidan tycks inte finnas alls.

Min man och jag hade en hel del diskussioner om barnaga nar vi fick lilleman. Och hur han an ma vara min gube, sa skulle han aldrig kunna forma sig att lyfta en hand mot mig. Nar jag da fragade honom hur det kom sig att det inte var ok att klappa till mig, men daremot lille sonen, sa vart han ganska lang i ansiktet. Han hade liksom inte tankt pa det pa det viset forut! Det ar det jag menar med attitydforandring.

Det finns dock ljus i morket, premiarministern Mr. John Key har inga som helst planer pa att andra lagen, oavsett utfallet. Det var tack och lov inte en ”bindande” omrostning, sa jag hoppas innerligt att han star for sitt ord och att vi kan lagga den har skiten bakom oss.

 Forresten har jag ”fluffat” till bloggen lite, for nu kommer VAREN snart!