Clintan inpersonated, eller Var ar min hast??

Det stormar alldeles valdigt i kiwiland i natt. Regnet valler ner, och i morgon lar vi nog se en del oversvamningar och landslides pa nyheterna. Det ar ju liksom den tiden pa aret har. Vinter kallas det visst.

Sa nar jag gick till taget ikvall, kladde jag mig i stora oljerocken, och hikingbootsen. Da kande jag mig lite som Clintan i varsta spagettiwestern!

Men jag kunde inte hitta hasten! Och aven om Hossen ar ratt stor, och fargmassigt mycket val skulle kunna vara en hast, sa passar han anda inte riktigt in i en spagettiwestern.

Sa nu undrar jag…VAR AR HASTEN???

Smile

Tank sa manga olika sorters leenden det finns har i varlden. Det ar det dar snalla lilla leendet, som sager- Hej hur mar du? Och det dar stora, varma, valkomnande som sager -Vad glad jag ar att se dig! Sen finns ju det lilla trotta leendet som sager- Inte just nu Tack!

Vi har ju aven det dar overlagsna leendet som sager -Jaja lilla van, du blir val vuxen en dag du med. Och det tomma leendet- Jag har inte en aning om vad du pratar om, men det ar sakert bra. Och leendet som sager-Kan du inte vara tyst nu???

Och inte att forglomma, det lite sorgsna leendet som sager- Jag kanner med dig, och vill garna hjalpa dig om jag kan. Och det flirtiga leendet- Du ar ju skitsnygg, kom hit sa far du en kram eller nat!

Jag har ett leende som sager- Jag tycker egentligen riktigt illa om dig, men jag vet att jag kan vinna over dig pa min sida om jag ler riktigt vanligt! Men de flesta vet ju forstas inte att det ar just det som det leendet sager Tur for mig formodligen Men jag anvander det inte sa ofta, bara nagra fa val utvalda har egentligen sett det. Och nej, de hade inte en aning

Men om man jamfor leenden med att se arg ut, sa ar ju leendet klart overlagset. Det finns ju en sorts leende for snart sagt alla situationer har i livet. Argheten sager ju i stort sett bara- Jag ar arg, hall tyst dumma manniska! och inte mycket mer. Sa for min del tror jag nog mer pa leendet, det ger liksom mer kraft och styrka i langden.

Smile now

R.I.P

Sa har da varlden tagit ett sista farval av Michael Jackson. Sa aven jag, aven om jag val aldrig varit en av hans storsta fans. Men jag tillhor ju den generation som mer eller mindre vuxit upp med hans musik. Och inte kunde jag lata bli att ga upp fore 5 i morse och se hans memorial live. Och visst grat aven jag en skvatt, kanske mest for att jag blir mer lattrord for varje ar som gar. Eller kanske ar det sa, att nar nagon i ens egen alder dor sa kanns det liksom lite narmare, det dar slutet som vi ju alla vet kommer en dag. Eller kanske var det for att varlden nu kommer att an en gang kasta sig over hans liv och leverne med huggtanderna framme, och den har gangen blir det hans barn som maste utsta stormen. Eller kanske det var for att jag helt enkelt gillade entertainern som han var. Ingen som har dansat till hans musik kan val anda lata bli att kanna gladje over vad han gav oss i den vagen.

Det far val vara hur det vill med den saken, jag tanker i alla fall valja att minnas honom som en av var tids stora inom musiken. Och hoppas for hans barns skull, att det ar det som kommer att bli hans bestaende avtryck i var varld. All heder forresten till LaToya som tog flickstackarn av scenen, det tror jag att Michael uppskattade.

So, rest in peace Mr. Jackson, may your soul fly free towards a better tomorrow.

Det har med ungar och sjukhus…

I natt ar jag faktiskt lite forbannad rent ut sagt. Pa nagra kollegor till mig, som jobbar pa en annan del av sjukhuset. Med barn.

Det var sa har. En 14-arig tjej kom in till hospitalet och hade ont i handen. Den hade namligen haft narkontakt med en tand. Som satt i munnen pa en annan tjej i samma alder. Nu ar ju inte det i sig nagot beteende som jag tycker ska uppmuntras eller pa nagot satt ar beromvart, men det var vad som hant i alla fall.

Tjejjen hamnade uppe hos oss, for rengoring och “fixa-till” under narkos. Under tiden som operationen pagar, sa kommer det ner tva systrar (en av dem var en bror i jamliketens namn) fran barnenheten. De upplyser oss om att de hade kontaktat den som har hand om sangfordelningen pa panget, och ville fa henne flyttad till en vuxenavdelning. For minsann, denna dam bade rokte, drack och slogs! Och sant kan man ju inte ha pa en barnavdelning… Nu ar det ju som sa, att ALLA andra betraktas som barn tills de fyllt 16, och eftersom man anser att barn behover, och ska ha, en till barn anpassad vard, sa ska de placeras pa just den avdelningen. Just for att de ska vara speciellt bra pa att ta hand om barn dar. Och da borde det ju aven galla for barn som beter sig som korkskallar “ute pa gatan”.

Vi bor ju de facto i South Auckland, och jag lovar, om de inte har ungar bade var och varannan dag som kommer in till deras avdelning, som bade roker, dricker och slass, sa ar det en dag som de har stangt! Jag vet t ex att det inte ar lange sen de fick in en ung herre som haft narkontakt med en polishund, och det ar val inte helt otankbart att han varit paverkad av nagon slags substans… Oavsett vad, sa ar ungar som kommer in pa sjukhus i en valdigt svar situation, de ar radda, ledsna, och vet ofta inte hur de ska bete sig. De behover lite extra omsorg, de blir inte mer “vuxna” i den har situationen, snarare tvart om.

Hur som haver, forst tankte jag protestera och havda hennes ratt, men sen insag jag att hon formodligen var “better off” pa vuxenavdelningen… Hon beskrevs ju for mig som narmast ett monster, men jag har for lange sen lart mig att ta de dar monsterhistorierna med en nypa salt, eller snarare en hel djavla skopa, och da var det ju battre hon kom till en avdelning dar de inte hade hort den har beskrivningen. Och inte var hon nagot monster heller, snarare en helt vanlig tjej pa 14 ar, lite halvtrulig, men ville garna prata anda, ni vet vad jag menar. En tonaring helt enkelt. Faktiskt riktigt trevlig, trots att hon bade rokte, drack och slogs….

Jag kunde inte lata bli att tanka, att det ska fan vara tonaring och bli domd pa det har sattet inom sjukvarden. Da skulle jag ocksa bli djavligt obstinat och otrevlig. Nar man jobbar inom varden sa ska man ha respekt for varje manniska man moter, och ge lika god vard till bade hog som lag, det har helt enkelt ingen betydelse om du ar kung eller utslagen, du ska bli bemott med respekt. Punkt.

Kan ju meddela att “monstret” bade log och sa tack nar hon lamnade mig, och det ar det inte ens alla vuxna som sager! Och inte gick “monsterhistorien” med henne till avdelningen heller, den stannade har hos mig pa uppis. Punkt slut!

En kort vandring i natten

Klockan ar halv fyra pa morgonen, och jag gick just och hamtade en (till) kaffe i fikarummet. Det ar tyst och lugnt i natt, annat mot i gar natt nar det var fullt os pa de langa knivarna. Nar jag vandrade dar genom den bla korridoren, sa tankte jag pa hur jag faktiskt kanner mig hemma har pa hospitalet. Det kanns tryggt att vandra runt har i natten. Till skillnad fran alla vara sjuka och deras anhoriga, sa ar det ju en plats i mitt liv dar jag liksom ska vara.

Nar jag forst kom till NZ, sa visste jag ju inte riktigt om jag skulle fa min sjukskoterskeregistrering, eller hur lang tid det skulle ta. Det tog nagra manader, narmare bestamt 8, innan allt var klart och jag kunde borja jobba. Jag hade ju sett sjukhuset, min man ar uppvuxen pa dess “bakgard”, men det var inte dar jag borjade jobba fran borjan. Jag jobbade i nastan ett ar pa en sa kallad clinic, med elektiva operationer, och trivdes ratt bra. Men sen kom Lilleman till varlden, och jag ville tillbaks till nattskift och buzzen inom akutsjukvard. Och pa den vagen ar det.

Det ar konstigt kanske, men en plats som for de flesta innebar oro och annat elande, ger mig en kansla av trygghet. Jag jobbar till storsta delen sjalv, kan forstas fa hjalp fran opsyrrorna, men till storsta delen har jag bara mig sjalv att lita till. Och det trivs jag med. Jag ar lite min egen boss, och jobbar anda i ett team, lite av goda fran bada. Jag har tid att ta hand om mina patienter, kan lata dem vila ut lite langre efter operationen an vad som ar mojligt pa dagtid.

Det ar ofta fascinerande vilka fortroenden man kan fa mitt i natten, om man bara tar sig lite tid. Motet som sker ar ju sa kort, oftast bara 1-2 timmar, och i en ratt konstig situation for patienten. Kanske ar det darfor det ar bra att jag kanner mig trygg har. Jag ar lyckligt lottad som har ett jobb dar jag kan fa kanna sa, det ar inte alla forunnat.

Jag ar sjalv en pest och en pina som patient, sister heal thyself, det ar jag det. Sa jag kanner ofta stor beundran for mina patienter som ar sa modiga och later mig ta hand om dem, fast de inte kanner mig alls. Bara det ar ett fortroende i sig.  Som patient ar man sa utlamnad och sa forvantas man lagga sitt val och ve i en fullkomligt frammande manniskas hand… Det ar modigt det.

Referen-dum i NZ

Ja, nog ar det dumt alltid. For sisadar drygt ett ar sen, genomfordes antligen anti-smacking-law i detta lilla “familjevanliga” land. Glad var jag, aven om det aven efter denna lags inforande har varit ett antal ungar som blivit misshandlade till dods. Men den fick i alla fall en del att tanka till lite, och kanske vart nagon unge raddad och da ar det ju vart det.

Men sag den gladje som varar… Nu ska det hallas en omrostning (som dessutom kostar 9!!! miljoner nzd) dar fragan lyder som foljer: Should a smack as part of good parental correction be criminal in nz? Jahaja…. Det AR kriminellt idag. Och smacking i samma mening som good parental correction far mig att se rott! Det slas i ihjal ungar lite hipp som happ har, och ingen dj….vel tycks fraga sig var det borjar. Daremot ar det stor kampanj om att domestic violence inte ar ok… men det ar klart, da galler det ju vuxna i framsta hand. Inte de sma, de som inte kan forsvara sig.

Min man (som ju ar uppvuxen med denna uppfostringsmetod) och jag har haft en hel del diskussioner om detta. Jag accepterar inget som helst form av vald i vart hem, och det galler stenhart. Inget small pa fingar, inget small i rumpan, helt enkelt inget vald what so ever. Ilskna kan bade vi och Lilleman vara, sa bade stran och stickor ryker, men vi slass inte!! I borjan av mannens faderskarriar, sa hade han lite svart for att fatta det har, men jag var benhard fran borjan, och upplyste honom om att jag har uppfostrat tva ungar tidigare utan att slass, och sa skulle det forbli.

Nu ar Lilleman 4 ar, och min man borjar inse att det faktiskt gar. Och harom kvallen nar vi diskuterade detta, sa fragade jag honom varfor han hade tyckt att det skulle vara ok att sla ett litet barn, nar det aldrig i hans ogon varit ok att sla sin partner? Han hade liksom inte tankt pa det hela pa det viset tidigare. Kanske ar det sa, att man i det har landet maste borja tanka om lite… Min man ar inte pa nagot satt ovanlig nar det galler detta, jag har vid ett flertal tillfallen diskuterat detta med jobbarkompisar och aven de har lite av den har installningen. Och det ar lite slaende att man valdigt ofta benamner babysar for “it” i stallet for “him or her”. Om man ser en annan manniska som ett det, ja da har man lite lagt respekten for manniskan at sidan, tycker jag, och det ar ju inte nagon vidare bra start.

Nu ar det ju bara att hoppas pa att den har forb… omrostningen inte leder nagon vart, utan att den bara ar ett sloseri med skattepengar. Det maste till en forandring har vad galler barn och ungdomar, det kanns som om det pa manga hall haller pa att ga alldeles galet. Manga barn och tonaringar far valdigt illa har, jag sag nagon siffra pa att det ar runt 20% av skolbarnen som gar till skolan utan frukost DAGLIGEN. Hall da aven i minnet, att det finns ingen fri skollunch har.

Jag blir ledsen i ogat av det har, och man kan ju undra vart det ska sluta?

 

Det kommer en dag…

Det kommer en dag

Nar alla golven ar rena och dammrattorna ett minne blott

Nar tvatten ar tvattad och ligger nystruken i skap och lador

Nar ungen ar hel och ren, nyklippt och valuppfostrad

Nar tradgarden ar ograsfri och gronsakerna star pa parad

Nar brodet ar bakat och maten fyller frysen

Nar boken ar utlast och vykorten skrivna

Det kommer en dag

Nar allt ar i ordning och allt fungerar perfekt

Och da ska jag….

Ja, det vete fan vad jag ska gora da!

 

Igen!

Anfallen allsa… Fast inte av ilsken hund denna gang, utan synnerligen elaka ilskna illbattingar till bakterier. Har legat dackad i over en vecka, hemma fran jobbet i 4!!! natter, det har inte hant i den har livstiden tror jag. Ok, lite overdrev jag val dar da, men i alla fall. Men atminstonde var det ju inte grisflunsan, eller InfluenzaA som det visst heter pa finsprak nu for tiden. Hostan som foljt i kolvattnet lar jag fa dras med resten av vintern, husen har ar ju inte direkt byggda for att bota forkylningar och dylikt.

Inte kan min passionsfrukt spa varm vinter heller, det ar nu ANNU kallare an nar jag senast beklagade mig. I morse var det frost  pa backen nar jag traskade hem. Men dagarna ar soliga och fina, man kan till och med torka tvatt ute om man ar snabb ut med den pa morgonen.

 Och nu ar det bara 3 veckor kvar, sen vander det I Augusti borjar ljuset atervanda till denna del av varlden, och da kan jag borja leva igen. Tror jag.

Anfallen

Har bara vantat pa att det skulle handa, det som hande nar jag gick till taget igar kvall! Hundhallningen i detta land lamnar mycket ovrigt att onska, och sa gor aven parkeringsstilen. Sa det som hande var att jag vart anfallen av en hund, en schafer till raga pa allt. Min favoritras. Ilsk som sjalva f*n vart jag, och skrek ratt i “ansiktet” pa honom, och han hade i alla fall vett att backa i det laget!

Saken ar den att jag har i ungefar ett ars tid gatt samma vag till taget, och passerar denna hund varje gang. I borjan skallde han lite lagom, men numera lyfter han inte ens pa rumpan normalt sett nar jag vandrar forbi. Men i gar kvall hade snillet till husse  parkerat bilen pa GANGVAGEN!! som tycks borja bli allman sed i detta land, och det forde med sig att jag fick ga lite narmare staketet an vad denna lille hund tydligen tyckte att jag skulle gora, och vips hade jag ett stycke schafer parkerad i armen. Han bet faktiskt sa hart att jackan gick sonder, och armen fick ett visserligen litet men andock sar. Och nu talar vi tjock fodrad vinterjeansjacka, ingen liten latt tygslamsa, vilket nog var tur.

Men ju mer jag tanker pa saken, desto mer inser jag att jag nog maste ha ett snack med agaren, han sag ju dessutom vad som hande. For nasta gang ar den en unge som gar forbi likadant, och min overarm ar ju ganska lagom hojd for ett ansikte da… Nar det hande var jag mest forbannad, och upplyste honom ilsket att jag maste val for i hela friden kunna ga pa gangvagen utan att bli anfallen, och att han skulle vara dj*vligt glad att jag inte ar hundradd (vad nu det har med saken att gora, vart nog lite chockad tror jag).

Jag vill inte anmala det hela till city council, for jag tycker inte hunden ska raka illa ut for att agaren ar en pantskalle. Jag vet ju att hunden inte utgor nagon som helst fara i vanliga fall, har aven gatt forbi med var Hoss, och den gor inte ens en ansats till utfall da. Tur att jag skulle till jobbet i alla fall, gjorde rent saret ordentligt och smetade pa antibakteriell salva sa det ska nog inte bli nagra problem hoppas jag Den borjar bli lite vackert bla men det kan jag leva med.

Vad som gor mig mest ilsk ar att detta tyvarr inte var ovantat. Kanske just fran den hunden, men i allmanhet ar hundhallningen i detta land bedrovlig. Ingen ordning alls, losspringande hundar moter man titt som tatt, och utfall bakom staketen, helt omotiverat, hor till vanligheterna. Folk har hundar som vakthundar, men inser inte att hundar faktiskt anfaller bade till hoger och vanster nar de inte har nagon pli pa dem alls. Och sen ar det hunden som far betala priset. Agaren skaffar raskt en ny hund, och har inte lart sig nagot alls….

Ilsk blir jag!!!

Jag tror pa tomten

Ja, det gor jag faktiskt. Kanske inte med vuxenhjarnan, men den dar barnhjarnan som vi alla har kvar om vi letar en stund, med den tror jag pa tomten. For jag har ju sett honom. Pa riktigt, up and walking alltsa. I rod drakt och med vitt skagg och hela konkarongen.

Det hande sig nar jag var nagonstans i 10-12 ars aldern. Bodde med mina foraldrar och syskon i en liten byhala pa landet med nagra hundra innevanare. Det var julaftonskvall, en san dar riktigt stilla och fin kvall med massor med sno, sakert en sa dar minst en halvmeter sno. Vi hade atit julmaten, tittat pa Kalle, delat ut julklapparna och julafton var val i princip over egentligen. Jag satt inne pa mitt rum, och var glad over klapparna. Da hordes ett litet svagt klingande ljud utanfor fonstret, och jag tittade ut. Dar kom han. Med lykta och sack pa ryggen. Vandrande genom var tradgard med sno upp till knana. Jultomten.

Visst var jag stor nog att forsta att det nog var nagon som klatt ut sig, men hela scenen var sa magisk, att jag an i dag vagrar erkanna att det var nagon annan an just riktiga Jultomten. Han stannade inte till, bara vandrade vidare ut i morkret bakom huset. Jag vet inte om nagon annan sag honom den kvallen, men jag vet. Jag sag honom. Han var verklig, och minnet ar precis lika levande idag, trots att det gatt sa manga ar sen dess.

Sa jag tror pa tomten. Kanske ar det viktigt for oss manniskor att fa ha nagot sant har minne fran barndomen att tro pa. Det har minnet varade ju bara nagra korta sekunder, men lever hos mig tills den dag jag dor. Jag hoppas att jag en dag kan ge min Lilleman en julafton med sno, kanske far ocksa han se tomten da. For tomten gor sig inte lika bra i sol och varme, det har jag insett sen jag flyttade hit. Men det gor inte sa mycket, for jag har ju anda sett honom i all hans glans. Fast jag undar an i dag var renarna och sladen var? Jag horde ju pinglorna…